Vem vinner i mitten?

Och så leker alla kuddkrig i mittenpolitiken. Moderaterna visar sin mjuka sida i dagens utspel på Brännpunkt, med en fokusering på ökade anslag till kulturen. Utspelet kommer tätt efter moderaternas senaste starka profilering som ett sansat och tryggt parti som inte skulle genomföra skattesänkningar på 300 miljarder, något som tidigare var deras valslogan. Frågan är hur intressant detta gör partipolitiken för gemene man. Jag är inte övertygad om att det gör det.

I rapport ikväll kunde vi höra om att en SIFO-undersökning visar att 43 procent av folket tror att borgarna skulle ha bättre hand med statsfinanserna än sossarna, bara 34 procent gav dem stöd där. KG Bergström höjde ögonbrynen lite extra när han exklamerade att denna undersökning var "exceptionellt uppseendeväckande" eftersom den visade att sossarna tappar mark på det område de alltid haft ett starkt fäste. Men jag är fortfarande inte övertygad.

Okej, om borgarna vinner valet 2006. Det skulle vara nyttigt för sossarna att vakna upp till verkligheten och klättra ner från Babels torn. Kanske börja förstå att makt inte går att ärva, den måste förtjänas. Men den här vägen övertygar mig inte heller.

Det har blivit för mycket strategispel av partipolitiken och för lite visioner. Ja, så är det. Varenda gång partier samarbetar i olika former luktar det alltid bakomliggande motiv. Och så ska det förmodligen vara. Men jag är inte nöjd med det. Det gör mig förbannad att politiken är så andefattig. Det är som ett enda stort schackspel där de enda vinnarna är de politiska och ekonomiska makthavarna. Nå väl, hoppet är inte förlorat ännu.

Mittenstriden är urtrist och meningslös. Får borgarna makten ryker friåret, en ny miljökatastrof kommer i form av fler kärnkraftsverk och jämställdhetspolitiken kommer att presenteras i form av "informationssatsningar". Får sossarna makten ser vi fram emot fyra år till av betongpolitik och visionslöshet.

Det behövs en visionär krydda i politiken. Det behövs någon som någon gång ibland vågar tänka utanför budgetramarna och presentera visioner om det framtida samhället där den ekonomiska politiken är rättvis och solidarisk, diskrimineringen av alla dess slag är avskaffad och där alla arbetande människor känner livskvalitet och inte behöver känna sig som springande på ekorrhjul dagarna i ända. Den kommer. Den kommer.

Feministens livskval

Jag har funderat på det här med att vara feminist, att hela tiden vara medveten om all skit i världen, allt förtryck och patriarkatets till synes obetvingliga grepp om samhället och världen. Det är jobbigt. Det är väldigt, väldigt jobbigt. Och visst kan det te sig som en av det smartaste idéerna att sluta bry sig om lite könsroller hit och lite sexistiska kommentarer dit. Men det går inte, det går bara inte.

För en tid sedan fick jag ett mejl från en man som menade att nu har väl ändå vi feminister gått för långt när senaste numret av Bang tar upp feministers ångest inför det egna sexlivet. Artikeln handlade om hur dessa feministiska tjejer upplevde sitt sexliv med sina pojkvänner vara det stället som de inte riktigt lyckades befria sig från sina könsroller. För mig var mejlet bara en bekräftelse på att vi har en sådan lång väg att vandra. Den springande och avgörande punkten för patriarkatets oundvikliga sammanbrott är när människor börjar självrannsaka sitt eget beteende. Vem har bestämt att vi tjejer ska leka svårfångade innan "det blir något". Om inte är vi inte riktigt fina flickor. För fina flickor håller på sig, slamporna är de som släpper till. Suck. Vad tröttsamt. Våra identitetssökande jag söker trygghet och därpå förlitar vi oss på samhällets skapade könsroller. Detta ger oss livsångest, stressångest, sexångest och gud vet vad för mer ångest.

I Katarina Wennstams senaste fantastiska bok, En riktig våldtäktsman, tar hon itu med mannens roll i samhället idag och mannens relation till kvinnor och sex. I början av kapitlet Man får ju förstå en kåt kille citerar hon författaren Eva Hedlunds bok Våldtäktskliniken:

En vanlig föreställning är den, att mannen har en så stark sexualdrift att han när han väl är sexuellt upphetsad inte kan och inte bör hejdas. Han kan inte heller hejda sig själv. Kvinnan får stå sitt kast om hon hetsar upp honom - han följer ju bara sin natur, om han våldtar henne.

Följande kapitlet inleds med att citerar en del ur Magnus Ugglas låt, Testosteron:

Jag har problem att säga nej,
vill alltid älska med varje tjej,
har inte kraft att säga ifrån,
jag har för mycket testosteron.

Hon ifrågasätter även bilden av att en våldtäktsman är en stor, mörk man som gömmer sig bakom en buske:

Det finns de Riktiga Våldtäkterna, överfall och övergrepp på små barn, och Alla De Andra. De allra flesta våldtäktsmän rör sig i gråzonerna. De våldtar tjejer de legat med förut, de tar frugan när hon har somnat, de leker med en däckad klasskamrats kropp på en fest, de tvingar till sig sex av en tjej som "brukar säga ja". Sällan ser de själva på det de har gjort som våldtäkt, och det gör inte de flesta andra heller.

Wennstams analys är lysande då hon demonterar synen på mannens natur och speciellt mannens sexbehov som något att skylla på mängden testosteron och inte något som är inom mannens mänskliga kontroll. Hon går igenom våldtäktsdomar från hela landet som bekräftar människors syn på att mannen inte kan rå för sin upphetsning och inte heller om det ibland slutar i en våldtäkt. Det är skrämmande och det är en briljant avskalning av tron på det svenska samhället som jämställt.

Och den som tror att det här bara handlar om sex har fel. Det är mer än så. Precis som Wennstam skriver: "Våldtäkt är inte första hand en sexualakt mellan två personer, utan ett uttryck för makt och förtryck."

Ett påskgodis

Nu finns en ny sidan på webben för den nyfikne. Min nya hemsida är färdig för beskådning och åtnjutning och massor av åsikter. Välkomna!

Påskkänslor

Dagens värsta. Jag blev så upprörd av att debattera mot Nyamko Sabuni. Upprörd på intolerans förklätt till "integrationspolitik". Men ni kan ju se för er själva i programmet från SVT24.

Dagens bästa. Kyrkans påskupprop är precis vad K G Hammar kallar det, ett påskuppror mot den inhumana flyktingpolitiken. Mer sånt.

Varför partipolitik?

När jag började engagera mig politiskt tänkte jag på partipolitik som en förelegad företeelse. En föråldrad form av demokratiskt verktyg som inte representerade folkets röst. Men jag brann för mycket för rättvisa för att låta bli, så jag beslutade mig för att "get my hands dirty". Sedan gick allting väldigt snabbt och för fyra år sedan valdes jag till språkrör. Fyra år där jag som person har vuxit, med växtvärk. Det känns mer eller mindre som att 20 års livserfarenhet komprimerades till fyra år. Växtvärk är nog en underskattning.

Politikerrollen är en oerhört otacksam uppgift, speciellt som ung tjej. Till skillnad från min manliga motsvarighet har jag aldrig klasor av beundrare på krogen. Makt är osexigt på tjejer, det har jag lärt mig. Många vänner har gått förlorade på vägen. Det här med att skaffa vänner inom ett parti är oerhört naivt eftersom alla i sanningens namn klättrar på alla för att göra karriär. Det är en hård värld, partivärlden. En mycket hård värld.

Det är mycket som talar emot att engagera sig i ett parti. Jag skulle absolut inte uppmana alla att göra det. Men politik är inte avhängigt ett parti. Politik kan vara vardagsbeslut som att handla ekologisk mjölk och rättvisemärkt kaffe. Politik kan vara att ta ställning för människor diskrimineras och mobbas.

Skulle jag ställas inför samma beslut igen, med de vetskaper jag har idag om partipolitiken, så skulle jag tacka ja. Om man vill förändra någonting måste man vara där besluten fattas. Dessutom tror jag inte på att ångra någonting man gör.

Imorgon debatterar jag folkpartiets rapport om integrationspolitik i SVT 24 med Nyamko Sabuni. Det ska bli spännande.

Vad fan är kvinnovåld?

Okej, nu har jag tröttnat på begreppet "kvinnovåld" för våld som begås av män mot kvinnor. Grövre syftningsfel får man ju leta efter. Män som läser en artikel om "kvinnovåld" är inte benägna att känna sig träffade när det man pratar om låter som något som bara berör kvinnor och är kvinnors problem eller bara är någonting som kvinnor gör mot andra kvinnor eller män. Snälla, snacka svenska. Det är handlar inte om någonting annat än mäns våld mot kvinnor. Kalla det mansvåld for all I care. Men kalla det inte kvinnovåld. Det stora samhällsproblemet är faktiskt män som slår kvinnor, inte vice versa.

DN:s artikel "Ny plattform för män mot kvinnovåld" var dock upplyftande eftersom det äntligen börjar bildas strukturer kring mäns engagemang mot kvinnoförtrycket i Sverige. Tack för det. Nu börjar det ske en feministisk mobilisering bland män också. Underbart.

Tantas cosas que han pasado

Det har ju varit mycket SSU den här veckan. Mycket ungdomsförbundsfiffel. Idag rapporterade Ekot om att alla ungdomsförbund har fifflat. Detta är helt och hållet osanning. Som företrädare för Grön Ungdom kan jag svara för att vi aldrig har trissat upp våra medlemsiffror. Och den som inte tror mig kan se vår medlemshistorik sedan 1988. Vi har alltid legat på en lägre nivå än de andra ungdomsförbunden, närmare verkligheten skulle jag säga. När Ekot gjorde sitt avslöjande 1994 om ungdomsförbundens fifflande med medlemssiffror var Grön Ungdom inte ett av de ungdomsförbunden som fick krypa till korset. Ekot behöver göra lite bättre bakgrunds research om de ska behålla sin journalistiska trovärdighet.

Sedan Christian Diesens rapport som presenterades i måndags bekräftar bara det alla egentligen vet. Invandrare är lättare att sätta dit för brott än svenskar. Invandrare anmäls oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre i kriminalvården. Samma tes går att applicera på diskussionen om våldtäktsmän. Av de fåtalet fall som leder till åtal av alla polisanmälningar (ca 8 %) leder bara 2 % till fällande domar. I dessa fall handlar det mest om invandrare som misstänks för sexuella övergrepp. Det är en vansinning situation där det är en större sannolikhet att invandrare misstänkliggörs för brott än svenskar. Vi måste göra någonting åt den här världen där vi hela tiden försöka dela upp allting i svart och vitt. Ingenting är perfekt, men det blir inte bättre av att vi demoniserar och hyser fördomar mot sådant som inte tillhör vår vänskapskrets och miljö. Världen är så stor, men samtidigt så liten. Vi tillhör faktiskt alla samma släkte, mänskligheten. Det är viktigt att vi tänker på det.

Den här veckan har jag påbörjat en ny danskurs och äntligen lyckats avsluta mitt examensarbete på juristlinjen. Det är faktiskt hur underbart som helst. Om någon vecka går det att höra mig flåsa på min streetfunk-lektion i P1:s program Kropp och Själ. Holla.

Vänsterkonspirationer

Och så uppdagas det att SSU fifflar med sina medlemssiffror, att fem av sex medlemmar förmodligen inte existerar. Det är ingen nyhet i sig, det är sedan länge välkänt att många ungdomsförbund under sina dagar har presenterat konstigt höga medlemssiffror. LUF som själva blev avslöjade för medlemsfiffel för några år sedan och sedan rensade ut s k medlemmar som inte egentligen var medlemmar, har nu skrivit ett gediget angrepp på detta fusk på sin hemsida. Vad som inte intresserar mig är dock den här nivån av politik som ungdomsförbunden alltid lyckas hamna på. I sin tillvaro som radikala alibin för sina moderpartier skapas politik som angriper andra ungdomsförbund, en situation som i sig inte har någon avgörande skillnad för samhället vi lever i, bara är något som låter häftigt att presentera på gymnasiedebatter.

Ali Esbati, f d ordförande för Ung Vänster, tycker att Marita Ulvskogs slutsats om sossarnas rösttapp är helt korrekt. Han håller med om att den mediala hetsen går borgerlighetens ärenden. Jag är förvånad över att en intellektuell person som Esbati drar en sådan konspiratorisk slutsats. Men egentligen kanske det inte är så konstigt eftersom vänsterns politiska arbetssätt är raka led bland sina valda och total brist på självkritik.

Varför inte istället förstå att systemfelen måste rättas till. För det sista jag skulle förespråka är en begränsad tryckfrihet. Ungdomsstyrelsens regler för statligt bidrag för ungdomsförbunden utgår idag ifrån medlemsantalet. Detta är något som skulle kunna förändras och istället utgå ifrån de politiska partiernas mandat i riksdagen. Om inte detta går, varför inte kräva att medlemsregistrena faktiskt hålls centralt på riksnivå. I Grön Ungdom rapporteras inte medlemsantal från lokal nivå utan nationell nivå. Kanske det är därför som våra medlemsantal är närmare verkligheten än andras.

Oprah Winfreys imperialism

På Oprah Winreys program häromveckan kunde man följa hur kvinnor i 30 årsåldern runt om i världen lever - enligt Oprah. Vi fick träffa Patricia Manterola, känd såpaskådis från Mexiko och en av latinamerikas vackraste kvinnor enligt People Magazine, som berättade om hur inga kvinnor tränar i Mexiko därför att mexikanska män älskar runda kvinnor. Vi fick möta Zain Al Sabah som har kungligt påbrå och vars fars farbror styr Kuwait som emir. Men det än mer spektakulära mötet som fick mig att tappa hakan var reportaget om den typiska 30-åriga kvinnan från Malaysia, Paula, som bor i Kuala Lumpur och menar att alla kvinnor runt 30 år i Malaysia tjänar mellan 1 500 och 2 000 dollar i månaden. Och eftersom en massage bara kostar 7 dollar så blir det många sådana per månad konstaterar hon glatt medan en inföding knådar hennes rygg. Därefter får vi se Paula i hennes lyxlägenhet där hon menar att med de höga inkomster som malaysiska kvinnor har får man verkligen råd att köpa de där Jimmy Choo-skorna som man så innerligt trånar efter - och ni vet väl att Jimmy Choo kommer från Malaysia utropar hon glatt medan en annan inföding plockar hennes ögonbryn.

Jag behöver väl inte riktigt förklara hur illamående jag blev av att se det programmet. Inte nog med att vi får en inblick i en överklassvärld som bara blir verklighet i våra drömmar för oss vanliga döda, så menar Oprah Winfrey att det är så här 30-åriga brudar i världen lever, eller åtminstone vill leva. Idiotförklaring och imperialism på hög nivå. Man går inte säker någonstans, inte ens medan man tittar på Oprah Winfrey en tråkig eftermiddag.

Socialdemocratas y moderados

Luego en abril voy a participar con otras personas del partido verde en un seminario sobre la política exterior y asilo con los socialdemocratas. Pienso que vamos a tener grandes problemas a ponernos de acuerdo en la area de la politica comercio y del asilo. Pero además vamos a aprovechar el esfuerzo. Quizás logramos un acuerdo de alguna manera. Ojalá que tengamos un buen punto de partida antes de las eleciones 2006. Cómo los moderados siempre dicen en los debates en los liceos: todo podemos cambiar en 2006! Y yo siempre pienso que cuando ellos dicen eso parece que ellos no tienen visiones para el futuro, solamente tienen una política que alcansa un trimestre. Más tarde regreso con mis pensamientos sobre los ultimos discusiones sobre el crecimento económico de Suécia.

Empati = apati?

I Stockholm hänger istapparna från hustaken och kylan biter i kinderna. Det är som att det kalla vädret frusit sönder all empati i detta vackra land. 40 000 människor lever utan rättigheter i vårt land. De är flyktingar från krig, förföljelse, tortyr och andra omöjliga levnadsomständigheter. De är människor som behöver en fristad. De vill skapa ett liv i ett annat land. Men Sveriges budskap är klart och tydligt: vi föredrar svennar i vårt land än svartskallar. 10 procent av flyktingar som söker uppehållstillstånd p g a humanitära skäl får uppehållstillstånd. Samtidigt kommer det utredningar som menar att Sverige går mot en arbetsbrist inom viktiga yrkesområden som vården inom tio år. Men det berättade ju vår statsminister Göran Persson för oss att arbetskraftsinvandring är "social turism" i sossarnas ögon.

Just nu pågår förhandlingarna om NIPU, nedläggningen av utlänningsnämnden och införandet av en ny utlänningslag och de resurser som nu krävs till domstolarna som ska ta hand om prövningarna. Det är med bestörtning jag har tagit del av sossarnas förslag om försämringar i asylrätten och vad de förespråkar för förändringar i den nuvarande urdåliga utlänningslagen. Jag hoppas trots allt innerligt att s, v, och mp trots allt lyckas förhandla fram ett vettigt förslag till ordning om det nya domstolsförfarandet och ny lag.

Men vad gör vi med de flyktingar som idag befinner sig i Sverige? Utan tillgång till läkarvård, skolgång och andra sociala rättigheter. Spanien gav nyligen amnesti till alla arbetande utlänningar. Men migrationsminister Barbro Holmberg fortsätter idogt påpeka att om amnesti för papperslösa flyktingar bara skapar större problem genom att orimliga förväntningar för människor i nöd. Självklart kan ett amnestibeslut medföra problem. Men väg detta mot de människor som lever rättslösa i Sverige. Enligt Genevekonventionen som Sverige undertecknat åtar vi oss att ordna med fristad åt flyktingar. Denna konvention är idag inget mer än en papperstiger för Sverige.

Jag tar mig för pannan. Vad ska vi göra med det här landet som steg för steg anpassar sin flyktingpolitik till den öppet rasistiska politiken som Danmark infört? Medkänsla och empati blir allt tydligare en bristvara i svensk politik. Och imorgon ska det bli snöstorm och ännu kallare väder igen.

Comme-il-faut för kvinnor

I måndags hade jag en intressant diskussion om kvinnors respektive mäns könsroller. Männen i samtalet förstod inte att kvinnor kände ett tvång att sminka sig varje dag för att se respektabla ut. Det som framkom ur samtalet var att män och kvinnor lever i två olika verkligheter med helt olika förutsättningar, något som männen hade mycket svårt att acceptera som den hårda sanningen. Och jag tror att det är så, vi har väldigt svårt att erkänna de enorma jämställdhetsproblemen som är så djupt cementerade i vår samhällsstruktur, våra kulturer runt om i världen. Tänk om vi förutom att förstå att kvinnor får mindre pröjs för samma arbete, bara för att de är kvinnor, också förstod att kvinnor lever under tusentals normativa krav på utseende och beteende. Samtidigt som vi ska slimma, sminka och sexa oss så måste vi leva med en ständig vardagsrädsla som förtar vår rätt till att få leva fria och självständiga i det offentliga rummet. Att ständigt känna en rädsla på väg hem från krogen, nycklarna i högsta hugg och mobilen i handen som är redo att ringa 112 utifall någon skulle vilja förgripa sig på en. Det är helt sjukt alltihopa det här egentligen.

I boken Egalias döttrar är allt tvärtom. I Egalia är det kvinnorna som bestämmer. Kvinnorna är de som försörjer familjen, super sig fulla och slår sina män. Män som har hår på brösten ses som vulgära och deras oförmåga att föda fram barn som en svaghetsegenskap. Det är en fröjd för en kvinna och politiskt aktiv feminist att läsa om en värld där männen faktiskt får smaka på sin egen medicin. Men den största njutningen är faktiskt att läsa om en verklighet där man inte lever med dessa absurda kroppsideal ständigt hängande över sig och den förbannade vardagsrädslan som kryper in i tankarna så fort det blir mörkt. Så om jag har en t-shirt som det står Die Sexist Shit! på, så tänker inte jag be om ursäkt för det. Ani DiFranco uttryckte det så här i Willing to Fight:

the windows of my soul
are made of one way glass
don't bother looking into my eyes
if there's something you want to know,
just ask
i got a dead bolt stroll
where i'm going is clear
i won't wait for you to wonder
i'll just tell you why i'm here

Mi discurso en el centro de Estocolmo

Fittstimmet rör på sig

Feministparti hit och feministparti dit. Morgondagen är på något sätt dömd att överskuggas av väntan och rapporteringen från någon eventuell, kanske det blir, måla om hela politiska kartan, presskonferens från Gudrun Schyman och gänget där de presenterar någonting i stil med ett nytt feministparti. Kör hårt brudar säger jag bara. Men snälla media, internationella kvinnodagen är en fantastisk dag då oerhört många kvinnor samlas för att manifestera sin rätt till samma mänskliga rättigheter som män här. Vi pratar om rätten till sin kropp, sin sexualitet, sin integritet, sin självkänsla och främst respekt från sina medmänniskor. Inget hokus pokus, bara mänskliga rättigheter. Det är viktigt att detta kommer fram i mediarapporteringen också.

Jag har en t-shirt från fittstimstiden, som det står just Fittstim på. Kommer ni ihåg bakgrunden? Stig Malm myntade detta epitet på massor av kvinnor som försöker göra sin röst hörda, i detta fallet syftade han på s-kvinnorna. Boken med samma namn kom ut under när jag gick i ettan på gymnasiet och fick Sverige att vakna upp till tredje vågens feminism. Mitt enda huvudbry ikväll är huruvida den t-shirten ska på imorgon för att manifestera internationella kvinnodagen, eller min andra favorit: Die Sexist Shit! t-shirten. Det känns bra att mitt största problem just nu är ett t-shirtval och inget annat. Internationella kvinnodagen är en festdag, en dag för att förenas i våra krafter för en jämställd värld. Imorgon håller jag tal på Sergels torg och kommer förmodligen njuta av varje sekund.

47 nyanser av brunt

Vi bryr oss bara om när européer dör.
När kongoleser och sudaneser dör,
tycks inte deras liv vara någonting värda.

Orden kommer från ingen mindre än Världsbankschefen James Wolfensohn i en intervju i tyska tv-kanalen ZDF. Världens länder lovat att ge minst 0,7 av sin BNI i bistånd för att bekämpa fattigdomen i världen och uppnå FN:s fattigdomsmål. Detta skulle ge 1 100 miljarder kronor i bistånd till de fattiga världen. I dag ger istället världens länder 350-400 miljarder kronor i bistånd. Och med tanke de pengar som istället läggs på vapen och respektive lands militär ger det ont i mitt hjärta att vi har en sådan brist på solidaritet i världen. I intervjun säger Wolfensohn att "om människor dödas i västlandet eller i Mellanöstern så räknar vi de döda. I Afrika gör vi inte det. Jag tycker det är tragiskt, omoraliskt och skrämmande".

Wolfensohns uttalanden är mer aktuella än någonsin i den svenska debatten efter folkpartiets utspel i tisdags. Jag såg TV3:s nyhetsinslag där folkpartiets talesman i flyktingfrågor Mauricio Rojas säger rakt till kameran att invandrare som begår brott ska utvisas från Sverige därför att de inte har samma rättigheter som svenskar. Okej, detta leder till en slutsats och en fråga: Slutsats: Enligt Rojas är svenskar är mer värda än invandrare. Fråga: Vem är egentligen invandrare enligt Rojas?

Jag ser en skrämmande utveckling i folkpartiet. Eller som korridorsskvallret i riksdagen menar: i folkpartiet finns 47 nyanser av brunt.

Luego es el 8 de marzo...

Dentro de unos días es el día festivo internacional de las mujeres. Mire el t-shirt más cool del año. A man of quality is not threatened by a woman of equality. Hay en Ladiesfirst.

En seger för flator i Sverige

Vi har väntat länge på att flator ska få samma rättigheter som heterosexuella par, och nu får alltså flator också rätten till insemination rapporterar ekot. Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund kommenterar nyheten på sitt sedvanliga konservativa och fördomsfulla sätt:

Jag tror att det finns vissa saker som är av naturen givna, som är ganska svårt ens för socialdemokrater att ändra på. Det behövs en man och en kvinna för att ett barn ska bli till.

Hello, Göran. Fattar inte du att det är precis därför vi ger flatpar rätt till insemination. Så att de också kan få njuta av den fantastiska gåvan av att få bilda familj! Det kan inte vara lätt att heta Erik Slottner, vara bög och ordförande för KDU i dessa dagar. Från den 1 juli är det hur som helst fritt fram för ansökningar och förhoppningsvis är detta början på fler regnbågsfamiljer i detta homogena samhälle.

De Gröna lyckas

6,8 procent får miljöpartiet i DN/Temos senaste mätning. Den största ökningen för partiet på fyra år. Enligt undersökningen är uppgången starkast bland kvinnor som röstade på vänsterpartiet förra valet.

DN:s ledarskribent Johannes Åsman menar i söndagens DN att uppgången beror på att miljöpartiet överlevt inre strider genom att ”närmat sig socialdemokraterna och därmed också makten”. Jag skulle kunna ge Åsman rätt på en punkt, att vi har närmat oss makten. Men vi har inte överlevt våra inre strider därför att vi närmat oss socialdemokraterna. Vi har blivit bekanta med makten och är inte rädda för att utnyttja vår position.
Aftonbladet rubricerar nyheten som Allt fler väljer grönt och Expressen titulerar densamma som Väljarna flyr vänstern.

Det är inte konstigt att allt fler väljer miljöpartiet om valet står mellan asfaltskommunister, korrumperade sossar och borgare som ständigt pläderar för en främlingsfientlig migrationspolitik. Se folkpartiets senaste förslag om att utvisa kriminella svartskallar. Att miljöpartiet tagit tag i problemen genom att bl.a. kräva 100 miljoner till kvinnojourerna och vägra gå med på att utvisa apatiska flyktingbarn och sossarnas försämringar i asylrätten i utlänningslagen, det är avgörande frågor för humanitärt kännande människor när de väljer parti.

Kära dagbok,

Under den senaste veckan har jag gjort det mesta: debatterat mot Bosse Ringholm, Carl Bildt och Johan Pehrson, suttit ordförande på Centrum mot rasisms årsmöte, blivit kär i Gwen Stefanis nya skiva och lyckats få den maginfluensan som resten av Stockholm också verkar ligga sjuk i. Så jag ber om ursäkt för att bloggen min varit mer än overksam den senaste veckan.

Debatter med maktpampar

P1 morgon i måndags om EU-konstitutionen. Bosse Ringholm kämpade för att dagens makthavarna ska bestämma över EU:s framtid utan att först fråga folket genom en folkomröstning. Själv stod jag på andra sidan av ringen, för en folkomröstning. Ringholm var duktig på att smita undan den springande punkten, frågan om varför inte folket ska rådfrågas i en sådan stor och avgörande fråga för Sveriges och EU:s framtid. Men att ständigt hänvisa till att vi miljöpartister bara vill ha en folkomröstning för att vi vill rösta nej blir skrattretande i slutändan. Är det verkligen så att Bosse Ringholm menar att socialdemokraterna endast tillåter folkomröstningar när vi tänker rösta som dem? I så fall blir det nog inga fler folkomröstningar efter EMU-valet.

Johan Pehrson var en ren underhållning i sig. Vi debatterade i P4 Örebros debattprogram om en folkomröstning om EU-konstitutionen. Pehrson ljög och vanställde miljöpartiets tidigare arbete i EU-frågan till den punkt att jag undrade om han hade några egna argument för att vi inte ska folkomrösta om konstitutionen. Uppenbarligen kunde han bara påstå att mp aldrig krävt en folkomröstning tidigare och (här kommer Ringholm-argumentet igen!) att vi vill ju bara rösta för att kunna få säga nej. Pehrson har missat att när Maastrichtavtalet, Amsterdamfördraget och Nicefördraget togs krävde vi folkomröstningar i dessa frågor. Men men, det är väl inte lätt att komma ihåg allting.

I onsdagens morgonsoffa i TV4 var det så dags för en diskussion med Carl Bildt om George W. Bushs besök till Europa, den s.k. amerikanska charmoffensiven. Jag tyckte vi hade en bra diskussion jämfört med förra debatten vi hade mot varandra. Den gången kom vi ingenstans eftersom Bildt envisades med att ifrågasätta min rätt att få delta i debatten eftersom miljöpartiet är EU-motståndare. Jag påpekade att EU:s makthavare nu tänker hjälpa USA att finansiera det land de har bombat sönder, och att de därmed samtidigt låtsas om som att de fruktansvärda övergreppen i Abu Ghraib fängelset aldrig förekommit och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Fallujah. Bildt började då istället att prata om konflikten i Mellanöstern och vilka framsteg som USA gör där. Det är en av de bästa debatteknikerna: börja prata om ett helt annat ämne under samma tema för slippa svara på jobbiga frågor. Men i min bok är ryggdunkandet mellan George W. Bush och EU:s makthavare ett bevis för att EU:s syn på de mänskliga rättigheterna inte är mycket bättre än USA:s.

Helgens utmaning

Hela helgen satt jag sedan mötesordförande på Centrum mot rasisms årsmöte. Lång tid gick åt till att diskutera de anklagelser om sexuella trakasserier riktats mot en av de manliga styrelseledamöterna från kvinnliga ledamöter. Men trots detta så tycker jag att årsmötet kunde genomföras väl. Jag fick trots allt väldigt fina blommor.

Och så till något mycket mer lättsamt, man ack så oundgängligt, nämligen musik.

Gwen Stefani. Need I say more? Bruden som personifierar coolheten själv. Hennes nya skiva är värsta förtroendekicken för tjejer. Eller vad sägs om refrängen: I ain't no hollaback girl. Ergo, Gwen Stefani är inte kvinnan bakom mannen, hon är kvinnan som inte behöver stå bakom någon. You go girl.